tidsresan.blogg.se

Min morfars morfar Pehr Christian Eriksson föddes 1833 i Rusele, Lycksele. Han gifte sig i Stensele församling 1861 med Catharina Sophia Pehrsdotter Norman, född i Bastuträsk, Stensele 1837. De fick nio barn, sex döttrar och tre söner, födda mellan 1861 och 1882.

På grund av nödåren på 1860-talet och finansiella svårigheter fick Pehr Christian gå från gård och grund. Familjen flyttade därför från Rusele i januari 1866 och vidare till Stensele socken. 1867 skrevs de sedan ut från Ersmark, Sorsele socken, för att bege sig till Lycksele socken. 1869 skrevs familjen in i Lycksele socken och från 1869 återfinns de som inhyses i Rusele i husförhören. 1870 slog de sig ner i Tåskfors. Omkring 1880 uppläts fäbodstället till den kringflackande familjen samt ett uttjänt kvarnhus användes som bostad.

Pehr Christian dog 1911 på Lycksele sjukstuga av cancer i njurar och blåsa och hans hustru avled av ålderdom 1922.

En av döttrarna, Eva Agatha Pehrsdotter föddes 1863 i Rusele, Lycksele församling. Hon gifte sig i Lycksele församling 1881 med brukaren i Brattbäck, Stensele, Jonas Albert Nilsson Dahlbäck som föddes 1855 i Vormsele, Lycksele församling. Familjen var först bosatt i Paulund men flyttade till Brattbäck i Stensele 1885. De återvände dock till Rusele 1896 där de slog sig ned i Tåskfors.

Eva Agatha och Jonas Albert fick 14 barn, bland annat Johan Valdemar Dahlbäck som var min morfar.

 

Att finna förfäder, att få namn och kanske också information om deras yrke, var de bodde och så vidare känns bra när man letar sitt ursprung. En speciell känsla och ytterligare en dimension i arbetet blir det om man lyckas finna en bild, ett foto på en person som man bara hört vid sitt namn. Då blir plötsligt allt så mycket mer...

Helt otroligt, satt på fikat och pratade släktforskning med kollegorna. Vi diskuterar från vilket håll i landet våra förfäder kommer ifrån. Jag berättar att jag är släkt med en "kändis", född i Västerbotten. Då säger en av kollegorna att det är han också. Genast väcktes intresset och vi började prata om var det gemensamma kan finnas i våra släktled men har varken tid eller möjlighet att lösa det där på plats. Jag lovar att undersöka detta under kvällen. Jag tar några uppgifter om honom med mig hem.

 

Väl hemma så kan jag inte låta bli att påbörja sökandet och efter mycket letande hittar jag länken. Hans farmors morfar och min morfars morfar är samma person, Per Christian Eriksson. Jag kollar det igen för att vara säker och får sedan något att berätta på morgonfikat på jobbet...

Något som är spännande med släktforskning är att man inte vet vad man kommer att hitta eller om man hittar nåt alls under sitt sökande. Jag blev riktigt förvånad när jag fann en adelssläkt i mitt träd och att mina rötter finns i Skottland via en gren i släktträdet. Det blev en mängd namn i trädet som fortsätter att växa. Undrar var jag hamnar härnäst...

 

 

 

Släktträdet fortsätter så med dottern Elsa Beata Stuart som föds i Stavnäs 1709 där hon växer upp, träffar kärleken och flyttar norrut, till Kengis bruk i Pajala. Hon gifter sig 1735 med Anders Fellenius och föder fem barn. När det sjätte barnet kommer till världen dör Elsa Beata i barnsäng.

Elsa och Anders dotter Gustava Johanna Fellenia som föds 1740 i Kengis drar söderut till Västerbotten och blir rustmästarhustru. Hon gifter sig 1768 med furir Pehr Pehrsson Norborg och de bosätter sig i Åbyn, Burträsk, och får sex barn. Därefter flyttar de till Kyrkobordet i Skellefteå landsförsamling och här avlider också Gustava Johanna 1788.

Gustava Johannas äldsta dotter föds 1775 och döps till Gustava Johanna Norborg. Hon, liksom kvinnorna före henne, växer upp och gifter sig. Hon år 1795 med fältjägaren Anders Andersson Norman. Hon föder sex barn och ser maken Anders dra ut i fält för att delta i kriget vid Oravis i Finland år 1809. Han återkommer inte utan dör i striderna. Änkan Gustava Johanna gifter då om sig 1815 med Anders Andersson, flyttar och dör 1865 i Bastuträsk, Stensele socken.

...och de två följande generationerna, Anders Stuart d y och Johan Anders Stuart avlöser varandra på Hedenlunda. Här växer de upp, lever och verkar som kammarherrar, Anders åt Christina den äldre och Johan Anders åt konung Carl X Gustav. De båda slutar också sina liv på Hedenlunda och begravs i Vadsbro kyrka, liksom sin far och mor.

Den fjärde generationen, genom Hans Stuart, väljer i 14-årsåldern den militära banan. Han börjar som gemen vid livgardet 1684 och avancerar till underofficer, fältväbel, fänrik, löjtnant, sekundkapten och kapten innan han tar avsked 1717. Han bevistar slaget vid Gadebusch, blir fången vid Tönningens kapitulation 1713 och sätts på Varbergs fästning innan han återkommer 1716. Han avlider några år senare…

 

1565... Den adlige skotten Hans Stuart lämnar Edinburgh i Skottland för Danzig men på vägen dit förliser skeppet utanför Hallandskusten. Han tillfångatas av danskarna och sätts på Varbergs fästning eftersom Halland tillhör Danmark vid denna tid. Danmark förlorar det Nordiska sjuårskriget som pågår mot Sverige och Hans Stuart förs av svenskarna som fånge till Uppsala där han så småningom kommer i svensk tjänst som ryttmästare i konung Erik XIV:s sold.

Ett bördsbrev från Skottland 1579 intygar Hans Stuarts adliga härkomst. Samma år gifter sig han sig med Brita Eriksdotter Soop. Hertig Carl av Södermanland benådar honom och som en förläning tilldelas han några skattehemman i Södermanland, bland annat Hedenlunda där paret bosätter sig och får åtta barn. 1585 skickar konung Jakob VI Stuart av Skottland ett så kallat vapenbrev som ger Hans rätten att nyttja sin skotska släkts familjevapen, med vissa justeringar.

1604 blir hertig Carl av Södermanland konung Erik IX och Hans blir hans kammarjunkare. Han utses även till överste för ett av honom i Skottland värvat regemente, generalkvartermästare, generalkrigskommissarie samt generalmönsterherre över allt främmande krigsfolk i Sverige 1609 innan han dör 1618. Hans Stuart och hans hustru, som dör 1622, blir begravda i Vadsbro kyrka i Södermanland. Deras stora gravhäll står mot en vägg i kyrkan och på en läktare finns både släkten Stuarts och släkten Soops anor.

Det var så det en gång började för adelssläkt nummer 86 i Sverige och de finns också med i mitt släktträd...

 

 

Myheritage.com fick för ett tag sedan besök av mig och där startade jag också mitt ett eget släktträd, en plats där jag kan samla alla jag finner i mitt sökande bakåt i tiden. Här fyller jag på med de människor som jag hittar och sakta fylls grenarna på i olika riktningar. Naturligtvis har jag också googlat fram ett släktträd som jag skrivit ut på papper och fyller i för att hålla lite koll på det jag hittar...

Det känns så starkt, nästan magiskt... Jag känner genast igen mansrösten men kvinnorösten hör jag för allra första gången. Rösterna på kassettbandet tillhör min mormor och morfar och har sparats i en herrans massa år. Så här sitter jag nu och lyssnar på dem när de berättar om tider som varit. Mellan varven plockar morfar fram sin egenhändigt byggda fiol och mormor sin gitarr och sen spelar de och sjunger sånger från tider då de var unga. Jag sitter där och lyssnar, gripen av ögonblicket...

 

... och reser bakåt i tiden, till tiderna då jag var mindre, till en alldeles speciell händelse i Björksele...

Sitter i morfars stora kök och småpysslar. Mamma fixar i köket, pappa sitter och hänger över en köksstol, morfar ligger på kökssoffan. Allt är ganska lugnt och stilla så här på eftermiddagen. Men så plötsligt ropar pappa till och påpekar att det sitter en räv på stengärdsgården. Reaktionen på morfar är ögonblicklig, han flyger upp ur soffan, hyschar och gestrikulerar åt oss alla och rusar in i kammaren bakom köket. Ingen av oss vågar röra sig, sitter bara där tysta och stilla, väntar på vad som ska ske härnäst.

Sakta kommer morfar ut ur kammaren med geväret i högsta hugg, smygandes med mycket långsamma rörelser mot hallen och farstubron, fortfarande med gester att vi andra inte ska ge ifrån oss ett knyst. Väl ute i hallen så öppnar han ytterdörren sakta men säkert. Han tar sig ljudlöst ut på bron och tar sikte på den stackars räven som sitter där ovetandes om vad som försiggår. Så hör vi alla skottet...

Det blir fart på alla och vi rusar ut på bron för att se vad som hänt. Pappa ger sig iväg mot gärdsgården där räven satt och det visar sig att morfar missat målet. Kanske var det avståndet eller morfars höga ålder som avgjorde till rävens fördel men en sak är säker, på bron står en bitter och besviken tjuvjägare. Han går stilla och tyst in i kammaren och hänger upp geväret på sin vanliga plats. Ännu en jakthistoria finns att lägga till handlingarna, men denna ville han nog skulle falla i glömska snabbt. Själv var jag glad att det gick bra och att räven klarade sig med livet i behåll.

 

Letar i Västerbottens Folkblads tidningar från 1963 och hittar det jag söker. Framför mig har jag ett reportage om min morfar, om tjuvskyttarnas konung. Han berättar om sin tuffa uppväxt och hinner också med några av alla sina jakthistorier på älg. Det handlar om tjuvskytte, om att inte ertappas och åka fast. Det handlar om livet för att överleva, om att ha kött på bordet. Det handlar om tuffa tider för inte så länge sedan.

I reportaget finns en bildsvit som visar min morfars inlevelse när han berättar. När jag ser dem kommer jag så starkt ihåg honom. Det var ju just så där han var, en skogens man. Minnena vaknar så jag blundar och ler inombords...

Med åldern har också tankarna på mitt eget ursprung kommit. Jag vill veta mer om generationerna före mig. Kan jag hitta någon information om vilka de var som levt och verkat före mig. Har jag några likheter med dem, vilka färdigheter har vi gemensamt och hur har det format mig till den jag blivit...

 

En liten påbörjad släktforskning på min mammas sida dammades av och blev startskottet i jakten på min egen historia.